Tankar i natten

Det var länge sedan jag skrev...
Även om mycket har hänt känns det som om jag står kvar på samma plats. Inte i negativ bemärkelse.

Jag har vänt på dygnet...
Klockan tickar och allt jag gör är att titta på film och att läsa. Och tänka...

Det har kommit in en speciell person i mitt liv. Eller rättare sagt, en redan befintlig person i mitt liv har fått en mycket viktigare plats.
Jag är förälskad.
Samtidigt är jag rädd. Så oerhört rädd.
Jag är rädd för mina egna känslor, min orädsla att slänga mig huvudstupa in i de där känslorna som så många personer har svårt att upptäcka eller ge sig hän... Varför är jag så annorlunda? Varför är jag så orädd?
Jag är så otroligt medveten om hur lätt jag kan bli sårad. Hur lätt man kan ta mitt hjärta, kasta det på marken, bespotta det och trampa på det. Jag har varit med om det förr. Ändå hindrar det mig inte från att känna så starkt. Känna så tidigt.

Min psykolog tror att jag har aspberger. Det skulle vara en förklaring till varför det är så.
Jag blev inte förvånad när hon sa det. Jag har själv tänkt tanken. Första gången måste varit för två år sedan.
Jag pratade med mamma om det också. Hon var heller inte förvånad. Hon sa att det skulle förklara mycket som hon slätat över med mina andra diagnoser.
På min egen önskan ska jag påbörja en utredning.

Jag vill inte samla diagnoser... jag vill inte vara den som sträcker på ryggen och säger att jag har den och den diagnosen.
Jag är inte mina diagnoser.
Jag är Jag och mina diagnoser är en del av det. Både till fördel och nackdel.
Att få diagnoserna är inte det jag strävar efter. Det är vägen dit som är det viktiga... utredningarna...
Det är de som lär mig saker om mig själv.

Jag vill aldrig sluta lära...