Ensam lördag

I'm a sad, sad person.

Martin var här igår och vi hade det helt otroligt mysigt. Vi lagade Tacos och efter det tittade vi på andra halvan om Sagan om Ringen och Karate Kid. Var hur mysigt som helst att sitta tätt ihop i min soffa och bara hålla varandra nära, och när filmen var slut, sitta och småhångla lite.
Vi hade ute chinchillorna och det var jättehärligt, som vanligt.
Sen var det läggdags.
I morse vaknade vi av klockan och han gick upp och dukade fram frukost. Han är så underbar!
Och sen åkte han.

Han är och spelar rollspel idag. Jag kan inte låta bli att vara lite avis på honom.
Vet ni hur jag har spenderat dagen?
Jag har suttit i morgonrock och tittat på Vänner. HELA DAGEN!

Jag fick erbjudande om att följa med ut på Vampire lounge med lite SbN-människor och visst det hade varit kul men... ja, men vad?
De skulle träffas innan och äta middag ihop men hon som bjöd in mig sa att jag inte kunde komma dit för att det inte fanns sittplatser och att vi skulle mötas ute vid 10-tiden såna fall.
Jag vet inte, men jag kände mig lite sårad... Jag kände mig som ett jäkla välgörenhetsfall och väldigt oönskad.
Jag menar, man träffas inte vid 5-tiden och äter middag till klockan 9/10. Man sitter och umgås. Och jag var tydligen inte tillräckligt önskad för det.

Jag kanske är orättvis nu...

Men jag vet inte, det känns som om alla har såna intressanta liv, de har gjort så mycket, rest, pluggat, jobbat, har vänner de umgås med... Exempel: vad har jag gjort hela veckan?
Jag har suttit inne, återigen i morgonrock, och tittat på sammanlagt 2-3 säsonger av Vänner. Och visst, jag KAN acceptera att jag får göra sånt på dagarna, när folket sköter sitt vardagliga liv...
Det är bara så jobbigt att jag inte kan få träffa dem efteråt, när de har klara med jobb eller plugg. Annat än på helgerna. Och inte ens alltid då.

Martin är så snäll mot mig, vi träffas väldigt ofta och han behandlar mig som jag vore önskad. Och jag älskar honom för det.
Men jag kan inte bygga hela mitt liv kring en person, jag måste ha andra människor i mitt liv. Men jag vet inte hur jag ska göra för att knyta an till människor. Jag vet inte hur man umgås utan något bestämt mål i siktet.
Jag menar, varannan lördag lajvar jag. Jättebra, då har vi en aktivitet vi gör. Varje söndag (jag försöker åtminstone) tränar jag med Järnsparvarna, och då tränar vi. Men det är den där biten när man ska umgås. Utan att göra något. Jag vet helt enkelt inte hur man gör.
Jag kan gå ut på krogen och dansa, men när man sitter på puben för att snacka, då blir det genast svårare. Vad pratar man egentligen om?

Jag har inget socialt liv.

Jag känner mig ensam, så innerligt ensam...

Jag kan inte heller ringa Martin och gråta ut hos honom... jag gör det gång på gång och han ska inte behöva ta ansvar över hur jag mår. Han har stöttat mig så mycket så jag vill verkligen inte störa honom nu när han äntligen få komma iväg och spela lite rollspel.