Kvinnoproblem

Jag vaknade och det kändes som att det skulle bli en ganska bra dag. Gick upp, åt frukost och åkte iväg till Daniel där det skulle vara workshop. Och sen har dett gått utför.

Jag hade glömt min tunika och syskrinet hemma så jag hade ingen sprätt. Och jag hade ingen som helst lust att sitta och sy på byxorna. Jag sprättade, med en fickkniv, det som skulle sprättas i alla fall.
Springer in och ut på toa med jämna mellanrum och sjävklart upptäcker jag snart att jag har fått mens. Det spelar ingen som helst roll att jag var någorlunda beredd på att den skulle komma här i dagarna, man blir ändå lite tagen på sängen. Men tur att jag har tampax ni väskan tänker jag... och så fel jag hade... Så ringa upp Martin från verkstan och gå och köpa. Och så har de inte tampax utan bara äckliga tamponger, men vad har jag för val?
Kommer tillbaka och blir ledsen av att Martin bara försvinner direkt till verkstan när han vet att jag inte mår så bra (och jag kan inte följa med för det finns inte tillräckligt med öronskydd).
Kommer upp, sitter vid datorn en stund, Martin kommer upp och han ger mig lite ritböcker som han hittat i ett bytesrum. Och jag blir glad. Robert säger att han ska åka, Martin går ner, Robert åker och så är jag... ensam...

Ensam i en lägenhet som inte är min och allt bara suger. Sitter och bölar och är rädd att någon ska komma och se det. Vill inte gråta framför Alexander eller Daniel.

Jag var på intervju för skolan förra veckan. Det är 80 sökande på 18 platser för konst & hantverk.
Känns ju JÄTTEKUL! Varför skulle de välja en dysfunktionell asperger-brud liksom?

Sen har jag så jävla dåligt med pengar. Har missat en telefonräkning så nu har jag ingen mobil och jag har 50 spänn kvar den här månaden.

FANFANFAN!

Jag mår skit noch vill bara åka hem och krypa ihop i en hög och sluta finnas.
Jag vill inte mer.

Jag går runt med jättedåligt samvete också. Jag har inte jobbat på Arcane sen innan dom var på Gothcon och jag känner mig så förbaskad jäkla dålig. Jag har tänkt göra det flera gånger men varje gång får jag veta att Martin ska stå. Och jag har inte orkat av stressen med renoveringen. Hela mitt liv är kaos och jag mår så såligt av det. Jag klarar inte av att ha kaos kring mig när jag redan gör något som är svårt, stressande och jobbigt. För det ÄR det. Javisst, det är kul också, men visst är det jobbigt.
Men det här gör i alla fall att jag får dåligt samvete gentemot de på Arcane och speciellt Anders som redan har så jäkla mycket att stå i.

Jag har börjat gå mer regelbundet på träningarna och det är skönt. Men jobbigt. Jag vågar inte slåss mot någon annan än Martin och till och med då fick jag en panikattack senast igår då han höll fast mig.
Jag ryckte och ryckte men kom inte loss. Först satte klaustrofobin igång, direkt efter kom känslan av att vara nertryckt på marken, se en bjässe över sig och Martins arm som högg förvandlades till någon annans som slog upprepade slag mot huvudet. Och JAG KOM INTE LOSS!
Sjävklart märkte Martin hur läget var och släppte och tröstade och det kändes snart bättre igen. Men att det ens hände... att jag fick sådan panik...
Och jag tänker återigen på att polisen lade ner fallet...

Tårar som inte får synas.

Sen har min bror blivit inlagd också. Känns också för jävligt.
Jag vet att mamma bara menar väl men så fort någon är inne på sjukhus är hon på mig att jag ska åka och hälsa på. Hon försöker att inte puscha men det blir ändå jobbigt.
Jag är sjukhusrädd. Jag klarar av att vara i entren och så, men såfort jag kommer in på olika avdelningar blir det jättejobbigt.
Och bara tanken på att besöka den gamla avdelningen JAG SJÄLV låg inlagd på i typ 4 veckor... det känns ganska jobbigt...
Jag vet inte vad jag ska göra för jag VILL stötta honom. Men jag är så svag...

Så svag...
Varför finner jag aldrig styrka?