Kärleksbrev

Vet du vad jag känner för Dig?
Ser du vad jag känner för Dig?
Känner du vad jag känner för Dig?

Jag vet att jag lägger ner för lite tid på vårt hem, våra familjer, på oss, och alldeles för mycket på lajv och rollspel och vänner och... ja allt det där...
Det känns inte rättvist. Jag känner mig inte god nog för Dig.

Jag önskar att jag kunde vara lite mer som du... vara nöjd av att sitta hemma en hel helg och inte göra någonting, bara sitta vid datorn och ta det lungt.
Men jag är en rastlös själ. Jag måste ha något att göra, nästan hela tiden. För när jag inte gör något, som nu, kommer tankarna...

Tankarna om vem jag är, vad jag gör, hur jag ser ut...
Och det gör så ont...
Det gör så ont att avsky varje liten del av mig själv så som jag gör, förbanna alla mina handlingar, äcklas av min egna spegelbild...

Förlåt...
Inte för att jag är jag (jag vet ju att du älskar mig just på grund av det, av någon konstig anledning) utan för att jag mår så dåligt... att jag får Dig att må dåligt för att jag gör det...

Jag vet inte om det är för att det är vinter, om det beror på J, om jag är rädd inför att terapislutet börjar närma sig... jag vet inte... men jag går igenom en jobbig period just nu.
Men trots att det är svårt, trots att jag väcker dig mitt i natten och storbölar, trots tankar om röda bäckar och tankar om dagar utan mat, trots förbjuden kärlek till vänner, trots rädsla inför terapislut, skolstart och ett normalt liv... ja trots allt det är jag lyckligare än jag varit på flera, flera år (om någonsin).

Mina armar är fyllda av ärr men ser du några nya märken som bevisar ett möte mellan rakblad och hud?
Jag må gå ner i vikt men ser du mig inte kämpa bort tankarna om att gå ner mer än jag faktiskt borde?
Jag må äcklas av min spegelbild men ser du mig få panikattacker bara jag får en glimt av mig själv i en spegel?
Ser Du avsaknaden av dansande och sjungande demoner på min vänstra axel?

Det är så mycket...

Att säga tack räcker inte, för det är Du som gör att jag slipper det där...
Det är Du som hittade Lilla Flicka i ett mörkt tomrum, tog hennes hand och drog henne upp i ljuset...

Jag vet att jag snubblar ner då och då... jag vet att jag förmodligen alltid kommer göra det...
Men jag vet också att Du alltid kommer finnas där (*peppar peppar*) för att ta min hand och dra mig upp igen...

Jag älskar Dig...

Och om jag får vill jag spendera varje dag, resten av mitt liv med att försöka skänka Dig lika mycket som du gett mig... Göra Dig lika lycklig som du gjort mig...

Jag älskar dig Peter...