Han sa att det förmodligen hade varit annorlunda om vi träffats nu.
Att han nog hade försökt på ett annat sätt.
Jag vet inte vad jag känner kring det, riktigt.
Är jag besviken? Ja, en aning.
Är jag glad? Ja, det också.
Jag är inte så säker på att jag håller med honom. Jag vet inte om jag hade börjat älska honom nu, om jag aldrig gjort det tidigare. Inte för att han har förändrats, men mest att jag själv har gjort det. Missförstå mig rätt, han är en underbar person, men han är inte direkt den typen jag brukar falla för... så... onördig...
Jag är också glad över att det aldrig blev vi. Javisst, lite ledsen också, men nog mest glad.
Det som finns mellan oss är så himla fint, så oskadat. Jag tror inte jag skulle vara beredd att förstöra det minnen med en mörk nutid.
Nutid och nutid... jag pratar som om jag inte ville vara med Marin.
Återigen, missförstå mig rätt.
Jag sitter uppe, ensam, mitt i natten och har inte pratat med någon på flera timmar. Det är vid den här tiden jag blir hypotetisk.
Jag älskar Martin och jag är glad över det vi har.
Samtidigt är jag så smärtsamt medveten om att det inte alltid kommer vara Vi.
Det är min egna världsbild som blivit så otroligt krossad.
Jag vet inte men min tilltro på att evig kärlek finns är ganska förstörd.
Den var inte det förr... förr trodde jag att om man bara arbetade med relationen kunde man hålla kärleken vid liv.
Jag ser på det jag skriver och ser en bitter eftersmak i orden. Jag är inte arg på Peter för att vårt förhållande gick i kras, det var jag också en del av. Dock är jag nog lite arg på honom för att vår relation förstördes.
Det var nog det som gjorde att min tilltro till evig kärlek försvann. Peter och jag som alltid sa Igår, Idag, Imorgon, finns inte mer. Inte ens på vänskapsbasis. Nu kanske vi säger hej någon gång på msn men inte mer än så...
Det gör mig ledsen.
Jag tror inte bara min tilltro om evig kärlek är försvunnen, jag tror min tilltro på just evig är borta...
Jag har ingen förhoppning om att hitta den igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar